Enligt resultaten av det elektrokemiska vätepermeationstestet, ju högre kolhalt och volymandel karbider i provet, desto mindre diffusionskoefficient för väteatomer och desto större löslighet. När kolhalten ökar minskar också motståndet mot väteförsprödning.

Dragprovning med långsam töjningshastighet bekräftade att ju högre kolhalt, desto lägre är motståndet mot spänningskorrosionssprickbildning. Proportionell mot volymfraktionen av karbider, när vätereduktionsreaktionen och mängden väte som injiceras i provet ökar, kommer den anodiska upplösningsreaktionen att inträffa och bildandet av glidzonen kommer också att accelereras.

När kolhalten ökar kommer karbider att fällas ut inuti stålet. Under inverkan av elektrokemisk korrosionsreaktion kommer möjligheten för väteförsprödning att öka. För att säkerställa att stålet har utmärkt korrosionsbeständighet och väteförsprödningsbeständighet är karbidutfällning och volymfraktionskontroll effektiva kontrollmetoder.

Användningen av stål i bildelar är föremål för vissa begränsningar, också på grund av dess betydande minskning av motståndet mot väteförsprödning, som orsakas av vattenhaltig korrosion. Faktum är att denna väteförsprödningskänslighet är nära relaterad till kolhalten, med utfällning av järnkarbider (Fe2.4C/Fe3C) under låga väteöverspänningsförhållanden.

I allmänhet, för den lokaliserade korrosionsreaktionen på ytan orsakad av spänningskorrosionssprickningsfenomen eller väteförsprödningsfenomen, avlägsnas den kvarvarande spänningen genom värmebehandling och vätefällans effektivitet ökas. Det är inte lätt att utveckla ultrahöghållfast bilstål med både utmärkt korrosionsbeständighet och väteförsprödningsbeständighet.

När kolhalten ökar, ökar väte-reduktionshastigheten, medan vätediffusionshastigheten minskar avsevärt. Nyckeln till att använda medelstort eller högkolhaltigt stål som delar eller transmissionsaxlar är att effektivt kontrollera karbidkomponenterna i mikrostrukturen.